Klä in dig i wellpap för du kommer skadas, ge dig aldrig hän.

Kladd.

Bank.

Här i sätet bakom ditt sitter jag och håller fast ett regn.

Jag har inte lyssnat på Helen Sjöholm sedan hon var Kristina. Jag har inte ens lyssnat på Helen sedan hon var med i Chess. När jag började lyssna på Helen var hon typ med i Chinarevyn. Första gången jag såg och hörde Helen (när jag visst vem hon var) var i Allsång på Skansen och Du är min man var väl inte helt och hållet min kopp te. Däremot föll jag pladask när hon sittadens i en fåtölj i Tv-huset sjöng Stefan Sundströms Ställ till med kalas. Inget direkt framträdande utan bara sådär enkelt. Så var det. Jag är en sån människa som snöar in på saker och ting, det går inte att stoppa. Helt jäkla insnöad blev jag i alla fall. Mycket texter. Många stora frågor. Mycket ångest.

Igår var det konsert och jag är glad att jag lyckade komma iväg den här gången, för det va bra. Några tanter va tydligen missnöjda att hon inte sjöng mer musikal. Det är inte jag, Billy Joel passar bra. Inte mycket tid spänderades vid micstativet. Det bästa var nog en låt av Tomas Andersson Wij Ett slag för dig. Energi. Kortversionen av Aniara var också bra, alldeles lagom. Roligas var helt klart blandbandet med låtar från 84-85, ihopvävt med historier om äckliga kyssar, tonårsrevolt (att vägra följa med familjen till våffelhuset) och en resa till paris.

Helen är alltid kvalite.

Du såg jag kom från ensamhet

Klar.

Har stått där och stampat.

Världens finaste lilla lägenhet är snart såld. Lite sorgligt, men att bo två stycken på 26 kvm är inte för oss. Så vi letar vidare medans vi konstaterar att det bara blir dyrare och dyrare (folk är berädda att betala mer och mer, herregud!). Nån som behöver en soffa, ett matbord, ett par stolar eller en blå tv med inbyggd video (väldigt hippt inte sant)?

Måndag och tisdag den här veckan var våran helg, med fullt upp i Stockholm. Robyn på Cirkus. Pernilla Andersson på Södra Teatern. Och Johan Rheborgs fotoutställning på Konst & Folk. Ganska stora kontraster. Från fullt ös på Cirkus via en liten fotoutställning till gitarrspelade brudar på Södra Teatern. Gillade allt, även om det där med gitarrspel och texter är lite mer min grej (fast vem säger nej till en gungande läkatre på Cirkus särskilt när man får sjunga dancing queen?). Anna Stadling gästar dessutom turnén och det var ju inte helt fel, inte alls. Hon stod för minst lite stora gåshudsattacker som Pernilla Andersson. Lyssna och njut gott folk. På båda två.

Nu väntar två dagar med besök till Norrsköping. Silversmide och Helen Sjöholm (försök nummer två, kräksjuka låt mig va). Fast först är det dags för att plugga lite körkortsteori. Hur ska det gå? Ja själva teorin är jag inte direkt rädd för, mer själva det faktiska körande av en bil.

Så plockar jag upp dig ur ditt ingenting.

I torsdags var jag i Norrköping (alldeles själv utan att tappa bort mig) för jag kan inte sluta tänka på möjliga former, ytor och lödningar. En liten stund ska jag vara fattig och lycklig. Just nu är det värt det. Mitt liv. Inte ditt. Jag tror vi nästan dog väntande på nått som skulle ta oss därifrån. På nått som aldrig kom. Jag tror jag förtstod när ågensten rann ner för väggen. Smutsvit. Jag vet att jag fick nog. Jag sprang min själ till ro.

En miljon på banken men ingenting att leva för.

Tänkte skriva av mig. Jag är väldigt medveten om att det inte är synd om mig, men min värld är väldigt liten just nu. Den består av mig, en dator och ett jäkla massa sökande. Jag behöver ett jobb, en lägenhet som är större än den jag har och en valp (så mycket att jag till 70% är seriös). Jag tror det bottnar i att jag redan börjar lida av att jag inte har något vettigt att ödsla min energi på, för jag lovar er att det inte räcker med allt detta sökande. Det är jag som har ställt till det för mig själv och jag borde antagligen gått i terapi istället för att säga upp mig, men det va som om det var oundvikligt. Dålig förklaring, men det är vad jag har.

Mot det värsta stället på jorden. Platsbanken.

Little darling, it's been a long cold lonely winter.

Thailand är landet där man kan äta en bra middag för två för allt mellan 20-300 kr. För 20 kr får man den bästa maten och servicen. Där det är onödigt leta etfter ett övergångställe för bilar, tuktuks och mopeder stannar inte ändå. Där folk bor i hyddor men har en sprillans ny bil. Där salt finns i pepparkaren och tvärt om. Där det inte finns några som helst gränsvärden för färgämnen i mat och dryck. Där det finns vit sand och väldens bästa vågor att bada i.

Är hemma igen efter två veckor i Thailand. Det är kallt här, jävligt kallt. Det är ju i alla fall sol. Vad jag förstår så har det varit värre och det vet jag inte om jag hade pallat. När man går runt i flip-flop i två veckor är det svårt att minnas att strumpor existerar. Omställning från snö till sol va lite lättare. Herregud, hur har man överlevt utan en solsemester under vintern. Det ger för tusan hopp om livet.

När det blåser på månen ska du ta mig härifrån?

Inte för att jag tänker överge bloggen, inte för att jag tror någon skulle gråta över det. Men twitter är inte helt dumt (nu när fler och fler blir föräldrar till iphones eller liknade). Känns ofta mer lagom än bloggen.

The pusselspel

Ses där?

Söker orden som för evigt bär min sanning

Har gjort ännu en djupdykning i Eva Dahlgrens låtskatt. Det är lite ett under hur den i stort sätt har gått mig förbi. Textnörden i mig har måste ha varit döv på båda öronen. Sambon och jag gjorde varsinn topp 25 som tillsammans bildade en samling på 37 låtar (ett lagom udda nummer) Resultatet: ev gud

Och något från en riktigt bra årgång:



Bara så ni vet har vi en Kanin i köket. The Kanin. Ingen är som den.

Efter allt jag försummat som hann ifatt mig till sist

Min uppfattning om Billy Joel är begränsad till en cd-singel som jag fick av min pappa, någon gång på 90-talet. In the middle of the night. Låten kan eventuellt funnits på något inspelat band innan dess (kanske på andra sidan av UB40:s Promises and Lies). Vi lyssnade mycket på musik i vår bil, jag undrar om det inte va så att bilen fick en cd-spelare innan vi hade en i huset. Kanske inte, men mycket av vår musik bodde i bilen. Fortfarande är en av min favoritsaker att lyssna på bra musik sittandas i en bil. Total avkoppling.

Det jag skulle komma till är att jag uppskattar att den där låten nu med svensk översättning befinner sig på fröken Sjöholms nya skiva. De ger en speciell känsla de där låtarna som spelades i den röda volvon med taklucka. Lyssnar.

Även om jag vet att floden är djup
går jag dit om nätterna och står där ett tag
Och en dag ska jag nå ända ner
ner till flodens botten på ett andetag